Och jag tänker att riktiga vänner är en utrotningshotad art.
Jag tänker att vi håller våra känslor hårdare nu, i framtiden.
Om jag får lite av dig först.
Så ger jag dig lite av mig sen.
En strategi som är svår att bygga vänskap på.
Jag själv.
Jag bär många brustna vänskapsband inom mig.
Sådana band som jag trott skulle hålla en livstid…har brustit.
Och kanske gör det en skör. Kanske gör det att man inte släpper människor hela vägen in.
Jag själv.
Jag tycker att vänskap är långt svårare än kärlek.
Kanske just för att jag förlorat vänner på ett helt annat sätt. När kärleken har dött så har jag alltid känt det hända. Levt igenom den, gråtit, skrikit, rasat samman och rest mig igen…och igen (och igen).
Vänskap som dör är av annan karaktär.
Den lämnar dig inte med öppna sår utan tar istället en bit med sig,
av den du var.
De bästa vänner som jag haft, jag kan se fragment av dem i människor jag möter. Sättet som någon får mig att skratta på eller hur det med inlevelse berättar om någonting som hänt.
De människor som jag en gång släppt riktigt nära, intill benhinnan nära.
De tenderar att fastna.
Och att fattas mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar